Kärva tongångar är att vänta när finansminister Magdalena Andersson imorgon, torsdag, ger sin bild av de ekonomiska utsikterna. Hon gör det vid regeringens Harpsundsmöte som hålls inför höstens budget. Där tvingas hon konstatera att reformutrymmet är mycket begränsat.
Redan i regeringens vårbudget, som lades fram i april, stod det klart att högkonjunkturen går mot sitt slut. Men för Sveriges del beräknades årets BNP-tillväxt ändå till 1,6 procent och arbetslösheten väntades hålla sig stabil på 6,3 procent. Det såg, med andra ord, fortfarande ganska ljust ut.
Sedan dess har dock mycket hänt som förändrar bilden. BNP-utvecklingen under andra kvartalet visade sig vara negativ, jämfört med närmast föregående kvartal. Det drar även ned helårssiffrorna för BNP-tillväxten så att de hamnar under regeringens prognos.
Konjunkturinstitutet justerade för några veckor sedan ner sin prognos. Nu räknar man med en BNP-ökning på 1,5 procent i år och 1,3 procent under nästa år. Arbetslösheten väntas stiga något under bägge åren.
Regeringen kommer nu, med största sannolikhet, att följa efter. Antagligen gör man en måttlig nedrevidering, med tanke på att utsikterna är så pass osäkra. Men i så fall kommer denna nog ganska snart att behöva följas av fler.
Anledningen är att konjunkturnedgången blir allt brantare, både i Sverige och internationellt.
Här hemma drar företagen ner sina investeringar, mycket beroende på de osäkra exportutsikterna. Samtidigt minskar bostadsbyggandet som under de senaste åren har varit en motor för hemmamarknaden. Hushållens konsumtion ökar, men inte tillräckligt för att hålla igång konjunkturen.
I Europa, där svenska företag har sina främsta utlandsmarknader, är konjunkturnedgången ännu mer påtaglig. Särskilt gäller det Tyskland, som indirekt har drabbats hårt av handelskriget mellan USA och Kina, och Storbritannien där allt mer talar för en hård Brexit i slutet av oktober.
USA:s handelspolitik är även globalt en stor orosfaktor, särskilt som ingen vet hur långt som Donald Trump är beredd att gå i upptrappningen av handelshinder. Kina har markerat att man är beredd att svara med motåtgärder, vilket höjer risknivån. Hela världsekonomin förlorar på detta, framför allt genom att osäkerheten ökar kraftigt.
Andra hot kommer från Mellanöstern genom spänningarna kring Hormuzsundet, från Argentina där det kommande presidentvalet har orsakat ett börsras, från Hongkong där ingen vet hur regimen i Kina kommer att möta protesterna. Listan kan göras längre och Europa bidrar till den genom ökade sannolikhet för en hård Brexit som kommer att störa handelsutbytet mellan Storbritannien och EU-länderna, däribland Sverige.
Globalt råder också en finansiell osäkerhet som nyligen syntes genom att de amerikanska långräntorna föll kraftigt, så att de hamnade under nivån för de korta räntorna. Sådant brukar ses som ett tecken på att ekonomin är på väg in i recession – alltså negativ tillväxt. I varje fall fungerar det som en varningssignal om att allt inte står rätt till, vare sig i USA eller i världsekonomin.
Mitt i denna oro ska den svenska regeringen och dess samarbetspartier – Centerpartier och Liberalerna – komma överens om en budget. Det blir inte lätt eftersom reformutrymmet är obefintligt, enligt Konjunkturinstitutet. Där tror man dock att det ändå kommer ofinansierade reformer för cirka 20 miljarder kronor, eftersom regeringen brukar räkna med optimistiskt.
Men även detta utrymme är till stor del intecknat av vad som har överenskommits i Januariavtalet: slopad värnskatt, sänkta skatter för pensionärer, ökade statsbidrag till kommuner och regioner. Så mycket mer kan inte rymmas, om finansminister Magdalena Andersson ska hålla sig någorlunda till det offentliga överskottsmålet, som ska hindra att regeringens finanspolitik går mot en urspårning.
Där ligger en förklaring till statsminister Stefan Löfvens utspel om en utökad kommunal skatteutjämning. Vad han vill göra är en omfördelning som inte i någon stor utsträckning påverkar statens budget, utan där pengarna främst tas direkt från storstadsområdena. Där tvingas man välja mellan skattehöjningar och nedskärningar – något som regeringen tills vidare slipper göra.
Regeringen får dock i längden svårt att klara de växande anspråken från många områden: försvaret, polisen, rättsväsendet, skolan, liksom kraven på investeringar i infrastruktur. Det blir inte lättare om Sverige under de kommande åren skulle gå in i en lågkonjunktur där skatteinkomsterna sjunker och kostnaderna för arbetslösheten stiger.
I ett sådant läge kan regeringen visserligen släppa på överskottsmålet och låta de offentliga finanserna gå med underskott. Detta ge möjlighet till en mer aktiv finanspolitik som innebär en lättnad. Däremot löser det inte de mer långsiktiga problem som Sverige står inför, när det gäller finansiering av offentliga utgifter.
Svar på dessa svåra frågor får vi dock knappast från Harpsundsmötet eller i regeringens kommande budget. Men under nästa år blir det hög tid att bestämma hur mandatperioden fram till 2022 ska användas. Om Januariavtalet ska hålla hela vägen ut, så måste det anpassas till att en förändrad ekonomisk verklighet.