Riksbankens väldiga köp av värdepapper har haft till syfte att påverka inflationen. Men följden har blivit stora förluster, men utan andra tydliga effekter, menar Riksrevisionen i en ny analys. Nu behövs en debatt om vad de senaste årens expansiva penningpolitik egentligen har åstadkommit.
Under snart tio år har Riksbanken haft stora svårigheter att nå sitt inflationsmål på två procent. Länge var problemet att konsumentpriserna steg alltför långsamt, på ett sätt som inte förutsetts.
Riksbanken försökte motverka detta genom att sänka sin styrränta till minusnivåer och lät den länge ligga på -0,5 procent. Lägre ansåg man sig inte kunna gå, eftersom följderna i så fall var okända.
I stället började Riksbanken i stor skala köpa värdepapper, främst statsobligationer, i avsikt att på så sätt försöka påverka marknadsräntorna och på den vägen höja inflationen. Dessa värdepappersköp som inleddes 2015 och sedan bedrevs under åtskilliga år var också en oprövad väg.
Effekterna har också varit mycket diskutabla, särskilt som det var svårt att jämföra med vad som hade hänt ifall Riksbanken hade avstått från dessa åtgärder.
Men tydligt var att värdepappersköpen inte räckte till för att driva upp inflationen till två procent, vilket för Riksbanken blev ett argument för att driva köpen vidare. Följden blev att man stod med ett allt större innehav av obligationer som också såg ut att bli mycket långvarigt.
Förre riksbankschefen Stefan Ingves var en stark förespråkare av denna strategi, eftersom han ansåg att styrräntan inte räckte till som instrument. Han fick med sig huvuddelen av Riksbankens direktion bakom besluten, även om flera av dess ledamöter vid olika tillfällen opponerade sig.
Men Ingves hänvisade till Riksbankens mål för inflationen som man inte lyckades uppfylla. Hans kritiker kunde visserligen ifrågasätta om värdepappersköpen var en effektiv strategi att nå målet, men när processen var igång så blev det svårt att upprätthålla ett ständigt motstånd.
Riksbanken fortsatte därför med att köpa värdepapper under en följd av år, ändå fram till covidpandemin på vintern 2020. Då inleddes en ny omgång där man i stället började köpa främst bostadsobligationer, men även andra värdepapper däribland företagsobligationer.
Ett skäl till den ändrade inriktningen var att Riksbanken redan hade köpt så mycket statsobligationer att tillgången på sådana började avta. Men en skillnad mot tidigare var också att man, till följd av pandemin, hade börjat oroa sig för en djup nedgång i ekonomin.
Som läget såg ut i början av pandemin var en sådan oro inte obefogad. Men värdepappersköpen fick pågå länge, även sedan de största riskerna hade passerat. Riksbanken låg också länge kvar med nollränta, även när inflationen började stiga kraftigt.
Den nye riksbankschefen Erik Thedéen, som tillträdde för snart ett år sedan, har dock markerat en annan inriktning. Han vill minska Riksbankens innehav av värdepapper och vara restriktiv med nya köp till att gälla endast extrema situationer.
Detta ligger också i linje med den nya riksbankslag som gäller sedan förra årsskiftet. Där har riksdagens partier enats om strängare regler där det krävs synnerliga skäl för att Riksbanken ska få köpa värdepapper.
Men arvet från de tidigare köpen väger tungt. Riksbanken uppskattar själv att det behövs ett tillskott på cirka 80 miljarder kronor från staten för att täcka dess brist på eget kapital. Det främsta skälet är att de inköpta obligationerna har tappat i värde, i takt med att räntorna gått upp.
Riksrevisionens rapport kommer därför vid en känslig tidpunkt där notan för värdepappersköpen ska betalas. Nu borde det vara dags för en debatt om vad de senaste årens expansiva penningpolitik egentligen har åstadkommit, i relation till vad den har kostat.
Riksbanken har anledning ge sin syn och detta gäller även dess avgångna ledning, främst tidigare riksbankschefen Stefan Ingves. Hans uppfattning om vad som har hänt från 2015 och framåt måste tillmätas stor betydelse, såsom en motbild till Riksrevisionens skarpa kritik.
Debatten gäller givetvis vad som faktiskt har hänt och hur det ska utvärderas, både utifrån tidigare kunskap och från vad man vet idag. Men minst lika viktigt är hur Riksbanken ska hantera kommande kriser, oavsett om de innebär att inflationen är alltför hög eller låg. Risken för finanskriser måste också väga mycket tungt.
Det finns mycket att lära av de senaste årens händelser. Men då behövs en öppen diskussion som gäller både vad som inträffat och hur nya kriser ska mötas.