Den globala finanskrisen och pandemin har visat att Riksbanken inte klara att ensam sköta stabiliseringspolitiken. Regeringen måste också vara beredd att medverka genom finanspolitiken. Detta är temat i Långtidsutredningen från finansdepartementet som borde väcka åtskilligt med debatt.
Kritiken mot Riksbanken har varit hård under de gångna åren. Den har gällt dess långa perioder med minusräntor, de väldiga obligationsköpen och på senare tid de snabba räntehöjningarna.
Inflationen var till att börja med alltför låg, blev sedan i stället alldeles för hög. Stimulanserna från penningpolitiken var först alltför kraftig och därefter var åtstramningarna för hårda.
Riksbanken är inte ensam om att få ta emot sådana anmärkningar, utan liknande har drabbat de flesta av världens centralbanker. Efter de senaste kriserna, som ingen av dem var fullt beredd på, har de inte kunnat sköta sina uppgifter klanderfritt.
Slutsatsen kan bli centralbankerna, däribland Riksbanken, har fått större uppgifter än de kan klara av. Deras självständighet har blivit alltmer ifrågasatt, inte minst av de politiker som vill ta del av det stora inflytandet.
Även i Sverige har regeringen och riksdagen flyttat fram positionerna, bland annat genom en ny riksbankslag som ger Riksbanken snävare mandat. Det har också sedan länge pågått en diskussion om hur regeringen ska kunna öka sitt mandat när det gäller stabiliseringspolitiken.
Framför allt under pandemin bedrevs ju en mycket mer aktiv finanspolitik än tidigare, med mängder av tilläggsbudgetar och statsingripanden. Det var påkallat av en nationell krissituation som Riksbanken inte ensam kunde hantera.
Men även efter den mest akuta krisen pågår diskussionen om regeringens möjliga roll i stabiliseringspolitiken. Riksbanken har fortfarande svårigheter att ensam klara sina uppgifter och regeringen sitter med starka offentliga finanser som skulle kunna utnyttjas på ett mer aktivt sätt.
Finansdepartementet har nu kommit med Långtidsutredningen 2023 där just detta avhandlas. Rapporten är en gedigen tjänstemannaprodukt, som tas fram vart fjärde år med hjälp av experter. Men regeringen har inte, ej heller finansministern, ännu gett sin uppfattning till känna.
Vad utredningen pläderar för är att regeringen ska bedriva en betydligt mer aktiv finanspolitik, med syftet att stabilisera konjunkturen bättre än Riksbanken ensam kan klara. Tanken är att nedgångar i ekonomin i större utsträckning ska kunna mötas med ökade offentliga insatser, vilka sedan ska kunna tas tillbaka i bättre tider.
En hel del av förslagen är också bra, till exempel att kommuner och regioner ska vara försäkrade om statsbidrag som tillåter dem att upprätthålla den offentliga välfärden också i lågkonjunkturer. En annan god idé är att anpassa i nivån i a-kassan efter arbetslöshetens storlek, så att bidragen blir större under en pågående kris.
En intressant tanke är också att regeringens stabiliseringspolitik ska skötas genom tilläggsbudgetar, såsom skedde under pandemin, och att årets stora budgetförslag i stället ska inriktas på strukturpolitiska reformer. Sådana reformer har ju annars ofta kommit på mellanhand och slarvats bort i det kortsiktiga politiska spelet.
Men det behövs också spärrar mot en vidlyftig finanspolitik. Det nuvarande överskottsmålet kan visserligen ersättas med ett balansmål eller till och med ett mindre underskottsmål, såsom Långtidsutredningen föreslår, men då gäller det att resurserna styrs till produktiva ändamål.
För att hindra felsteg föreslår Långtidsutredningen ett ramverk för finanspolitisk konjunkturstabilisering, utan att detta hittills har getts en särskilt tydlig innebörd. Vad som uttrycks av utredningen är en rad goda ambitioner, men utan att dessa har någon bindande verkan. Förutsättningen tycks vara att det går att upprätta en bred politisk konsensus, av ett slag som för närvarande inte kan urskiljas.
Vad som i så fall skulle behövas är en rad stora uppgörelser om offentliga satsningar på viktiga utvalda områden som elektrifiering, infrastruktur, militärt försvar och utbildning på olika nivåer. Om det går att samlas politiskt kring sådana långsiktiga samhällsinvesteringar, så ges också möjlighet att enas om en ansvarsfull finansiering.
Ännu så länge finns dock inget sådant i sikte. Långtidsutredningen kan peka på behoven, men ansvaret måste sedan läggas på politiker i regeringen och oppositionen. Det hänger på dem – och inga andra – om man sedan ska kunna gå från ord till handling.