Riksbanken håller styrräntan oförändrad på 4,0 procent, trots den höga inflationen. Beskedet kom ganska överraskande, eftersom läget i ekonomin är närmast oförändrat mot tidigare i höst då räntan har höjts.
Min gissning i förra veckan att Riksbanken denna gång skulle höja styrräntan till 4,25 procent visade sig inte stämma. Nu valde man i stället att, åtminstone tillfälligt, sätta punkt för räntehöjningarna som har pågått sedan maj förra året.
Det det nya räntebeskedet är inget att beklaga, tvärtom kan det ses som en ljuspunkt. På ett och ett halvt år har Riksbanken justerat upp styrräntan från 0,0 procent till 4,0 procent – och det kan vara tillräckligt. Många hushåll och företag tyngs redan av räntebördan som också fördjupar lågkonjunkturen.
Men förutsättningen är förstås att Riksbanken bedömer det ekonomiska läget rätt. Det finns några tecken på som pekar åt det hållet.
Inflationen avtar långsamt, även om man önska en snabbare nedgång. Kronkursen har förstärkts något, men den är fortfarande låg jämfört med andra valutor. Arbetsmarknaden försvagas, fastän från ett starkt utgångsläge för sysselsättningen.
Nu gäller det att denna utveckling visar sig stabil, med undantag för att arbetsmarknaden gärna får blir bättre. Löneutvecklingen är ju ändå ganska måttlig, om man ser på avtalen som har ingåtts tidigare i år. Men bakslag i fråga om inflationen skulle definitivt inte vara bra.
I det läget får vi höja styrräntan igen, förklarar man från Riksbanken. Liknande hörs även från andra centralbanker som också har gjort paus för räntehöjningarna. Men på alla håll finns nog en bestämd vilja att inte tvingas till nya räntehöjningar som skulle medföra en förlust av trovärdighet och prestige.
Avsikten är ju också att markera en vändpunkt, även om det dröjer tills det blir dags för räntesänkningar igen. I Sverige får vi vänja oss länge till med en styrränta på 4,0 procent, som leder till en betydligt högre räntenivå när det blir fråga om exempelvis bostadslån. Dessutom dröjer det nog något år innan det börjar bli tid för nedjusteringar.
Skälet är att inflationen inte är död, tvärtom utgör den fortfarande ett problem. Riksbanken har ännu långt kvar till sitt inflationsmål på 2,0 procent, delvis beroende på att många svenska företag planerar för ytterligare prisökningar. Internationellt är det oroligt, framför allt med Rysslands krig i Ukraina och striden mellan Israel och Hamas – med risker för höjningar av främst globala energipriser.
Det kan komma nya stora utbudschocker som i sin tur sätter i gång inhemska inflationsspiraler. Svenska företag har visat att de är beredda att kompensera sig för kostnadsökningar, så att prishöjningarna slutligen hamnar hos konsumenterna. I sådana lägen kan Riksbanken inte avstå från att ingripa.
I Sverige har vi dock fördelen att arbetsmarknadens parter kunnat möta problemen på ett balanserat sätt. I klartext har det betytt att löntagarnas organisationer har accepterat tillfälliga reallönesänkningar, på ett sätt som man inte gjort i andra länder. Men risken för en kommande löneinflation finns ändå kvar, även om den inte märks idag.
Sverige behöver ingen djup lågkonjunktur och förhoppningsvis är någon sådan inte på gång. Men Riksbankens räntehöjningar har bidragit till en dämpning i ekonomin som varit nödvändig för att hålla ner inflationen. Den utvecklingen behöver nu fortsätta, så att prisutvecklingen varaktigt kommer ner till inflationsmålet.
Detta lägger i så fall också en stadig grund för tillväxt och sysselsättning, av det slag som tidigare har varit möjlig i Sverige. Där ligger inte ansvaret så mycket på Riksbanken, men däremot på regeringen i samverkan med näringslivet. Nu gäller det att bryta stagnationen som ser ut att bli förhärskande även under nästa år.
Inför 2024 behövs fler ljuspunkter än oförändrad styrränta. Chansen finns att konjunkturen vänder uppåt under året och att arbetsmarknaden vänder till det bättre igen. Tillväxten i ekonomin kan ta fart, givetvis i förening med ansvar för klimat och miljö. Det låter som en glad nyårsönskan!