Ekonomi handlar om mycket mer än konjunkturer, arbetslöshet och inflation. Drivkraften bakom tillväxten är produktivitet: alltså hur mycket som vi får uträttat, jämfört med vad som stoppas in. På lång sikt blir detta – och inget annat – vad som avgör vår framtida levnadsstandard.
Ändå diskuteras produktiviteten mycket mindre än många mer kortsiktiga ekonomiska frågor där åtskilligt kan ändra sig från dag till dag. Det gäller till exempel räntor och valutakurser som svänger både upp och ner. På andra områden som arbetslöshet och inflation kommer ny statistik varje månad.
Men produktiviteten går inte lika enkelt att följa. Den löpande statistik som publiceras gäller BNP-utvecklingen som sedan kan jämföras med ändringen i sysselsättningen. Om BNP stiger mer än antalet arbetade timmar, så brukar skillnaden mellan dessa två mått ses som en restpost som ska motsvara produktivitetsökningen.
Det säger sig självt att ett sådant sätt att beräkna produktiviteteten blir mycket osäkert. I regel behövs det också flera års statistik från olika länder för att man ska kunna jämföra skillnaden i deras produktivitetsutveckling. Därför kommer nya fakta på detta område oftast fram med stor eftersläpning.
Så mycket viktigare blir det att man grävare djupare. Det har SNS Konjunkturråd 2024, som består av oberoende ekonomer, gjort i år. I sin rapport om näringslivets produktivitetsutveckling har de har tagit fram uppgifter som jämför de senaste årens utveckling i Sverige med andra länders.
Denna visar att Sverige har klarat produktiviteten relativt väl sedan finanskrisen 2008-2009, jämfört med vad euroländerna gjort. Den svenska utvecklingen ligger i det avseendet snarare i takt med USA:s.
Men samtidigt finns ett gemensamt problem för de flesta länder som innebär att produktivitetsutvecklingen numera går långsammare än den gjorde före finanskrisen. Detta gäller även för Sverige.
Konjunkturrådet har också gjort jämförelser mellan olika delar av det svenska näringslivet. Dessa visar att produktiviteten förändras ganska ojämnt: fastigheter, finanser och försäkring går svagt, medan byggande, information och kommunikation har en starkare utveckling.
Men skillnaderna i produktivitetsutveckling kan också vara stora mellan olika företag i samma bransch. Där spelar det väsentlig roll om företagen är konkurrensutsatta och står inför hot om uppköp av större företag. I de fallen stiger ofta produktiviteten snabbare än annars.
Likaså drivs företag som har gjort stora immateriella investeringar, till exempel i kunskap, oftare hårdare i riktning mot ökad produktivitet. I dessa fall kan kraven vara hårdare, både från kapitalmarknaden och den egna personalen.
Arbetskraftens rörlighet har också en stor betydelse. Produktiviteten blir större om den mest kvalificerade personalen ofta byter jobb och går över till högproduktiva företag. Detta skapar samtidigt öppningar för andra personalgrupper att avancera, ofta med hjälp av ökade utbildningsinsatser.
Till marknadsdynamiken hör också att gamla företag läggs ner, medan nya företag skapas. Detta är ett välkänt sätt höja produktiviteten. Men Konjunkturrådet menar att uppköp av företag numera spelar en större roll. Storföretagen kan på så sätt höja sin produktivitet och samtidigt utnyttja sina skalfördelar.
Rådet pekar också på finansmarknadernas viktiga roll när det gäller att finansiera nya företag med stora immateriella värden. Bankerna är ofta beroende av att kunna ta säkerheter för sina lån, vilket fungerar mindre bra i detta sammanhang. Man kan också ifrågasätta vilken roll som kan spelas av offentliga myndigheter, eftersom deras punktinsatser lätt kan bli mer till hinder än till hjälp för näringslivet.
Staten har ändå en viktig övergripande uppgift när det gäller att främja fri konkurrens, bygga upp fungerande regleringssystem och hjälpa till med utbildningen av arbetskraft. Men det finns inget behov av statlig detaljstyrning när det gäller tekniska och ekonomiska lösningar. AI eller inte, det är ingen fråga för staten.