Finansminister Mikael Damberg ger en ljus bild av Sveriges ekonomi i sin första vårbudget. Vid ett valår är inget annat att vänta. Men utsikterna är egentligen mycket osäkra, sett över hela den kommande mandatperioden.
Sverige har klarat sig relativt väl ekonomiskt under de svåra åren med pandemi och Ukrainakrig. För detta kan regeringen ta åt sig en del av förtjänsten, även om många har bidragit.
Nedgången under pandemin blev djup, men kunde ganska snabbt vändas i en återhämtning. De statliga stöden hade en viktig roll när det gällde att förhindra massarbetslöshet och stora konkurser. De starka offentliga finanserna, som hade byggts upp under lång tid, gav resurser som kunde användas på ett konstruktivt sätt.
Ukrainakriget pågår fortfarande och utgången är ännu oviss. De ekonomiska följderna är mycket osäkra, även om Sverige har en fördel av att inte vara särskilt beroende av Ryssland. Men ännu är det alldeles för tidigt att bedöma hur världsekonomin eller Europa kommer att påverkas – något som för svensk del blir avgörande.
Därför är det för närvarande mycket svårt att göra trovärdiga ekonomiska prognoser som ska sträcka sig flera år framåt. Det gäller även oberoende bedömare, men i ännu högre grad för en finansminister som har ett riksdagsval framför sig. Han har skäl att framhålla möjligheterna och tona ner riskerna.
Vårbudgeten ger dock utrymme för olika tolkningar, eftersom osäkerheten är så stor. När det gäller 2022, där årets första tredjedel snart är avklarad, ser det visserligen ganska positivt ut. BNP-tillväxten är ganska hög och arbetslösheten sjunker. Men det finns också faror, såsom att inflationen är på väg brant uppåt.
Det problemet tar dock finansministern ganska lätt på, trots att det i vårbudgeten spås att inflationen blir 4,6 procent i år. Men han tycks tro att Riksbanken kan klara situationen genom att höja räntan mot slutet av 2022 och sedan göra några enstaka ytterligare räntehöjningar under de följande åren. Därigenom ska prisutvecklingen redan vid 2023 vara tillbaka vid målet på 2,0 procent.
Så enkelt blir det dock knappast, vilket understryks av att man i andra länder redan har kommit längre med räntehöjningar. I första hand är det visserligen centralbankens uppgift att bekämpa inflationen, inte regeringens. Men en finansminister kommer knappast ifrån att bidra med insatser.
För svenska hushåll är inflationen redan ett påtagligt problem. Under 2022 faller deras reallöner (lön minus inflation) med mer än två procent, enligt vårbudgeten. Där beskrivs det också som om det ta kan minst hela den kommande mandatperioden fram till 2026 innan förlusten av reallönerna kan helt tas tillbaka.
De fyra år som följer efter höstens val kan bli ekonomiskt besvärliga. I vårbudgeten görs prognosen att den årliga BNP-utvecklingen från 2023 och framåt hamnar strax över 1,5 procent, medan arbetslösheten fastnar på 7,0 procent.
Om man ser på regeringens alternativa scenarier kan det dock gå betydligt sämre, framför allt under 2023. BNP-tillväxten kan då hamna strax ovanför noll, samtidigt som arbetslösheten går över 8,5 procent. Inflationen stannar då också på ganska hög nivå.
Chansen finns också till ett bättre förlopp med högre BNP-tillväxt och lägre arbetslöshet. Men utrymmet för en mer gynnsam utveckling tycks ändå vara betydligt mindre, jämfört med riskerna för att det ska gå åt andra hållet. Det är inte så konstigt, eftersom Ukrainakriget kan åstadkomma en global ekonomisk kris.
Sveriges regering ska naturligtvis inte lastas för en sådan tänkbar situation, som skulle åstadkommas genom Rysslands invasion av Ukraina. Men för svensk del är det viktigt att hålla en beredskap för ett ekonomiskt allvarligt läge, av ett slag som vi hittills varit förskonade från.
I vårbudgeten finns sådana tongångar, men de hörs inte tydligt jämfört med vårbudgetens valbudskap. Där framförs i stället att de lägsta pensionerna ska höjas, efter en formel som Socialdemokraterna tidigare har gjort upp om med Vänsterpartiet för att kunna behålla regeringsmakten.
Följden i höstas blev en regeringskris, sedan Centerpartiet hade gått emot regeringens budget och Miljöpartiet därpå lämnade regeringen. Socialdemokraterna regerar numera ensamma, men utifrån Moderaternas och Kristdemokraternas budget.
Sverige har nu en regering med färre än en tredjedel av mandaten í riksdagen bakom sig. Det är en mycket svag grund för att bedriva ekonomisk politik, särskilt om denna situation skulle bli bestående även under nästa mandatperiod.
Oavsett vem som vinner höstens val är det nödvändigt att Sverige får en starkare regering som har riksdagen bakom sin ekonomiska politik. Budgeten ska användas för att styra politiken, inte för att fånga röster inför valet – såsom regeringen nu försöker göra med sin vårbudget.
Ingen vet ännu om vårbudgeten kommer att antas av riksdagen eller om det åter blir Moderaterna och Kristdemokraterna som än en gång vinner voteringen. Så kan Sverige inte styras, framför allt inte under ännu en mandatperiod framåt.