Sveriges ekonomi har hamnat i stagnation. Det visar siffrorna som finansminister Magdalena Andersson nu har presenterat. BNP per invånare väntas växa med bara 0,2 procent i år, efter att ökat med blygsamma 0,1 procent under förra året.
Ofta diskuteras om den svenska ekonomin redan befinner sig i lågkonjunktur eller om det hittills endast rör sig om en konjunkturavmattning. Magdalena Andersson tillhör dem som visserligen ser en inbromsning, men ännu inte ser anledning att tala om en djupare svacka.
Så här långt kan hon ha rätt i det. Men det gäller också hennes uppfattning att de närmaste årens utveckling också kan bli sämre än vad som förutspås. Hot finns på många håll, men det är svårt att veta vilka av dem som ska bli verklighet.
Det är inte särskilt svårt att måla upp ett skräckscenario med globalt handelskrig, kraschlandning i Kinas ekonomi och ovanpå detta en hård Brexit. Men ännu vet ingen om allt detta ska behöva inträffa samtidigt – och utan att andra krafter drar i motsatt riktning.
Finansdepartementets uppdatering av sin prognos från höstbudgeten i september är ganska odramatisk. BNP-tillväxten spås visserligen bli lägre under 2020 och 2021 och hamnar under båda åren strax över en procent, samtidigt som arbetslösheten blir högre och når upp till sju procent. Men det ansluter nära till vad andra bedömare, däribland Konjunkturinstitutet, redan tidigare har sagt.
Stagnationen, som innebär att tillväxten per invånare praktiskt taget har upphört, är heller inte något alldeles nytt. Men det har inte uppmärksammats särskilt mycket att produktionen numera växer i samma takt som folkökningen – men inte mer än så.
I finansdepartementets prognos för 2020 har också produktivitetsökningen i näringslivet justerats ner från 0,8 procent till 0,2 procent. Samtidigt görs en nedjustering – jämfört med tidigare bedömning – av andelen sysselsatta, räknat i procent av hela befolkningen i yrkesaktiv ålder.
Mest överraskande är dock att Riksbanken spås sänka sin reporänta under 2020, så att den återgår till minusnivå. Det ska visserligen enbart vara en beräkningsteknisk uppgift – och ska inte ses som något försök från finansministern att styra över penningpolitiken!
Men bakom detta ligger att inflationen bedöms bli så svag att den hamnar långt under Riksbankens mål under hela prognosperioden fram till och med 2022. Det kan inte ses som något styrketecken för Sveriges ekonomi, utan bidrar till intrycket av stagnation.
Ska regeringen i detta läge låta staten skjuta till mer pengar åt kommuner och regioner? Ja, det kan ändå av flera skäl vara motiverat. Sammantaget finns ett offentligt överskott, men det är staten som har relativt starka finanser. Läget är betydligt mer prekärt i på kommunal och regional nivå.
Sysselsättningen i kommuner och regioner, mätt i antalet arbetade timmar, minskade under förra året. På flera håll hotar nu uppsägningar av personal inom vård och omsorg, liksom skolan. Om dessa sätts i verket så betyder det både försämrad välfärd och en djupare konjunkturnedgång än hittills.
Förstärkning av statsbidragen till kommuner och regioner är för tillfället bland det mest verkningsfulla som kan göras för att hålla ekonomin uppe. Det gäller dock inte enbart på kort sikt, utan också i ett längre perspektiv när en allt större andel äldre betyder att välfärdsbehoven stiger.
De politiska utspel om ökade statsbidrag som nu kommer från flera av partierna är därför i huvudsak välmotiverade. Samtidigt lurar faror när det uppstår en kapplöpning om vem som kan erbjuda mest. Det är också viktigt hur bidragen utformas, så att de inte medför en ökad administrativ och finansiell börda för de kommuner och regioner som är i störst behov av stöd.
Därför behövs en ordentlig beredningsprocess inför den tilläggsbudget som regeringen ska lägga fram i april. I denna ingår också förhandlingar med de både samarbetspartierna Centern och Liberalerna. Det kan inte begäras att allt ska vara klart i en handvändning.
Men samtidigt är det bråttom med besked! Om regeringen dröjer med att sätta ner foten, tar den risken att andra krafter kommer i överläge. Oppositionspartierna i riksdagen kan ta initiativet och formera en majoritet som mer eller mindre föreskriver vad som senare ska föreslås och beslutas.
Följden skulle bli att det reguljära budgetarbetet undergrävs, inte bara nu utan också i ett längre perspektiv. Erfarenheten visar att varje avsteg snart följs av fler, vilket i längden kan leda till en försvagning av både regeringsmakten och de offentliga finanserna. Det är något som alla i längden förlorar på.
Mest akut för tillfället är dock att kommuner och regioner snarast möjligt behöver veta vilka resurser som de har att tillgå under 2020 och åren därefter. Som det nu är befinner sig många av dem i en situation med underskott, som tvingar dem till nedskärningar av verksamhet och uppsägningar av personal. Alla har inte möjlighet att vänta de tre månader som det dröjer tills vårbudgeten är färdig.
Därför var det en förlorad möjlighet när Magdalena Andersson nu inte tog chansen att komma med konkreta uppgifter, utan nöjde sig med allmänna uttalanden om vikten av ökade statsbidrag. I en trängd situation borde finansministern kunna rycka till sig initiativet och se till att ha mer att säga.
OBS! Från och med nu kan du se i din mejlbox när det har kommit nya inlägg på denna blogg.
Det räcker att du skickar din mejladress till johan.schuck@johanschuck.se, så sätter jag upp dig på min sändlista!