Regeringen vill skärpa kraven på arbetskraftsinvandring genom att ställa högre inkomstkrav. Detta kritiseras av Svenskt Näringsliv, men fler borde protestera. Det är ju ett problem för hela ekonomin om bristen på kompetens blir värre.
I en intervju med Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke (Dagens Nyheter, 26/10 2022) angriper han den nya regeringens planer på skärpta regler för arbetskraftsinvandring.
I Tidöavtalet mellan Sverigedemokraterna och regeringspartierna framhålls att lönegolvet för arbetsinvandrare ska höjas. Som utgångspunkt anges att arbetstillstånd endast ska beviljas om det arbete till vilket arbetskraftsinvandringen sker i normalfallet har en lönenivå motsvarande medianlönen. Man framhåller samtidigt att den exakta nivån ska utredas.
I regeringsförklaringen återkommer sedan frågan på detta sätt: ”Regeringen kommer att skärpa villkoren för arbetskraftsinvandring, bland annat genom högre inkomstkrav”. Någon nivå är inte angiven, men den tydliga avsikten är att personer med låga löner inte ska in i landet.
Enligt Jan-Olof Jacke innebär Tidöavtalets formuleringar att ungefär hälften av arbetskraftsinvandringen till Sverige, som brukar ligga på cirka 20 000 personer om året, ska kapas. Han betonar att detta slår mot såväl industrin som tjänstesektorn och besöksnäringen, samtidigt som utländska säsongsarbetare särskilt drabbas.
”Vi har redan idag en kraftig resurs- och kompetensbrist i de svenska företagen”, säger Jan-Olof Jacke och understryker behoven vid de gröna investeringarna i norra Sverige. Enligt honom skulle de hinder som regeringen vill sätta upp för arbetskraftsinvandringen både hota konkurrenskraften och hämma tillväxten i ekonomin.
Argumenten borde bita på regeringen, men tycks ännu inte göra det. Skälet är att man där har bundit sig för en negativ hållning till invandring av lågavlönade med arbete, om dessa inte har en tillräckligt hög lön.
Tanken tycks vara att deras tilltänkta jobb i stället ska tas av arbetslösa inom landet, vilket i många fall är orealistiskt. Om det vore så enkelt skulle inte mängder av företag peka på bristen på kompetent arbetskraft som sitt främsta problem, när frågan ställs i olika undersökningar.
Vad regeringen tycks ha missat är också att skärpta restriktioner mot arbetskraftsinvandring också kan ha en inflationsdrivande effekt. I en ny rapport om lönebildningen poängterar Konjunkturinstitutet att löner stiger mer för befintliga anställda i företag med arbetskraftsbrist. De som gynnas är särskilt personer med högskoleutbildning och löner över medianlönen.
Följden blir därmed att företag som har brist på personal behöver betala högre löner för en del av sina anställda. Det är givetvis gynnsamt för denna grupp, men knappast för näringslivet eller för lönebildningen i stort. Andra löntagare med lägre utbildning och löner har ingen fördel av situationen.
Enligt Konjunkturinstitutet är det främst inom industrin som lönerna för både tjänstemän och arbetare stiger mer än annars när företagen lider av arbetskraftsbrist. Inom tjänstebranscherna ökar i stället spridningen mellan tjänstemännens och arbetarnas löner.
Sammantaget kan arbetskraftsbristen driva på lönerna, på ett sätt som knappast är önskat i den kommande avtalsrörelsen. Både arbetsgivare och fack pläderar ju för återhållsamhet med löneökningar för att på det sättet kunna kämpa ner den höga inflationen.
Regeringen har rimligtvis samma intresse, men har inte låtit detta påverka sin syn på arbetskraftsinvandringen. Tvärtom bidrar man till att förvärra en redan besvärande brist på arbetskraft, vilket kan driva lönerna ytterligare uppåt.
Lönebildningen kan även påverkas av den utbyggnad av den offentliga sektorn som regeringen har i sina planer. I princip ska utvecklingen av de offentliganställdas löner följa den norm som sätts genom Industriavtalet, på samma sätt som de privatanställdas löner. Men i så fall kan det bli svårt att expandera verksamheten på politiskt prioriterade områden.
På regeringens program finns en kraftig expansion av försvaret, kriminalvården och polisen, liksom en omfattande utbyggnad av primärvården. Det kräver åtskilligt med rekryterad personal, vilket kan vara svårt att locka med nuvarande lönenivåer och den löneutveckling som gäller för andra yrkeskategorier.
Problemet blir hur man ska kunna höja lönerna för utpekade grupper mer än för andra, utan att övriga känner sig missgynnade och det uppstår oro på arbetsmarknaden. Det är något för regeringen att fundera på, även om den inte ska delta i löneförhandlingarna – ens inom den offentliga sektorn.